Jag vaknade upp på andra sidan dörren. Det fann ett flertal främmande ansikten samlade kring mig när jag öppnade ögonen.
De hade tydligen burit in mig medan jag sov. Tydligen kände de igen mig, och det var därför de bar in mig. De pratade i mun på varandra, hälsade mig välkommen åter, och frågade vad jag sett på min vandring. Jag vet inte varför de tror de känner igen mig, men jag låtsas att jag är personen de tror jag är. De kallar mig Matteus, jag låter dem göra det.
Det är rymligt på denna sidan av dörren. Här är flera rum och våningar. Det är som om de urholkat nästan hela berget. Vad för slags maskin som använts till det vet jag inte. Jag tror inte befolkningen här vet det heller. De har en fiskeanläggning här inne, ett plantage och allt som kan tänka sig för att kunna livnära en mindre grupp människor. Fast det verkar som barn har föds här sedan de bosatt sig här. När man räknar med ynglingarna och småbarnen i gruppen så är det runt hundra personer som bor här. Det är nog därför de alla ser så magra ut, de snålar med födan, för att inte göra slut på sig själva. Förmodligen var det därför denna Matteus gav sig iväg, i jakt på föda.
Jag har undvikit folket här större delen av dagen, medan jag försöker få en klarare uppfattning om vad detta innebär. Är mitt sökande över? Är detta allt jag önskade på att finna? En grupp desorienterade människor inuti ett berg som bara lever i väntan på att dö?
Jag tror jag förväntade mig för mycket.
Hur mycket jag än drar mig undan från de andra så kommer de fram och stör mina tankar med sina frågor. Hur ser världen där ute ut nu? Finns det andra? Fann jag någon föda? Hur långt bort tog jag mig? Hur lyckades jag överleva?
Jag undviker att besvara frågorna. De äldre i sällskapet ber de övriga låta mig vara, att ge mig tid att återhämta mig. Jag är trots allt den första att återvända efter en så lång tid utanför bergets trygghet. Jag undrar hur länge de tror jag varit iväg, samt hur många som gett sig iväg, men jag frågar inte. Jag förblir tyst. Tyst och ensam med ögon som betraktar mig hela tiden. Skillnaden från utsidan är mindre än vad man kan tro. Fast här har jag fått en säng. De har gett mig min egen sovplats med täcke, kudde och allt jag tidigare saknat. Det känns absurt. Det är vackert och fult på samma gång. Gott och ont, tryggt samt farligt. Ska jag stanna här? Jag vill ha mer än så här. Jag vill inte stanna här, vänta på att då likt de här andra.
Jag funderar på svar till allas frågor, samtidigt som mina egna frågor samlas på hög. Imorgon. Imorgon ska jag ta itu med frågorna och svaren. Imorgon ska jag bestämma vad som ska ske härefter.
Dag 23
Jag fann en ingång in i berget. Som en grotta, fast den kändes människogjort. Väggarna var för släta för att vara naturligt gjorda. Det dröjde inte länge förrän jag möttes av en metallvägg. Det var en slags säkerhetsdörr. Jag undersökte den ett bra tag innan jag beslutade mig för att jag inte kunde öppna den på något vis.
Jag undrar hur den kom hit. Vad kan tänkas existera på andra sidan? Möjligen är det bara en genväg genom berget, så man lättare ska ta sig till andra sidan, men varför är den i så fall så här långt uppe på själva berget? Det vore mer logiskt att denna metalldörr befunnit sig längre ner. Då den befinner sig så här långt upp får jag känslan av att den som tillverkat den inte velat att den skulle bli funnen. Varför skulle någon gömma en dörr här, lång upp, inne i en grotta?
Tänk om det finns någon på andra sidan. Vad innebär denna dörr? Har den någon betydelse i mitt sökande? Varför söker jag ens fortfarande? Vad söker jag?
Jag stannar här i natt.
Jag undrar hur den kom hit. Vad kan tänkas existera på andra sidan? Möjligen är det bara en genväg genom berget, så man lättare ska ta sig till andra sidan, men varför är den i så fall så här långt uppe på själva berget? Det vore mer logiskt att denna metalldörr befunnit sig längre ner. Då den befinner sig så här långt upp får jag känslan av att den som tillverkat den inte velat att den skulle bli funnen. Varför skulle någon gömma en dörr här, lång upp, inne i en grotta?
Tänk om det finns någon på andra sidan. Vad innebär denna dörr? Har den någon betydelse i mitt sökande? Varför söker jag ens fortfarande? Vad söker jag?
Jag stannar här i natt.
. . .
NI ÄR TOMMA SKAL, VÄNTANDES PÅ LIDERLIGA KVAL. LÅT MIG FYLLA ER MED AVSKY. ÖPPNA ERA ÅDROR OCH BRYTA ERA BEN. DOMEDAG FÖRKROPPSLIGAD. JAG NALKAS NÄRMRE. DE MORDISKA TANKARNA NI HAR, HÄRSTAMNINGAR FRÅN MINA GÄRNINGAR. JAG HAR SKÖVLAT HEM, MÖRDAT MAKAR, VÅLDTAGIT MAKOR, SLAKTAR SPÄDBARN OCH ÄTIT LIK. JAG ÄR SYNDENS URSPRUNG, JAG ÄR HATETS FADER. JAG NALKAS NÄRMRE. MIN VÄRLD ÄR DEN ÖDEMARK SOM NI KALLAR DÖDEN. FRUKTA MIN ANKOMST. JAG ÄR FADERN, SONEN OCH DEN HELIGA ANDEN. JAG ÄR NATTENS VARELSER. JAG ÄR ZEUS - ÅSKBRINGAREN. APOKALYPS. RAGNARÖK. JAG NALKAS NÄRMRE. JAG ÄR LJUSBRINGAREN, LUFICER, BEELZEBUB, BELIAL, LEVIATHAN, MAMMON, AZAZEL, SATAN. JAG ÄR EN SYNDABOCK. JAG ÄR FÖRDÖMD. JAG ÄR SLUTET. HÄR FÖR ATT FYLLA ER TOMHET. JAG NALKAS NÄRMRE. HÖR NI MINA STEG?
Dag 22
Jag funderar fortfarande över vart jag kan fått tag i pennan jag använder. Det är en fin bläckpenna som verkar helt oskadd från kaoset som övriga världen utsatts för. Mörkblåa streck som bildar ord, utan att bry sig om vad för ord den bildar. Ett vapen i sin tid. Nu en relik. Den finaste relik jag någonsin sett. Reliker brukar inte vara i så fint skick som den här pennan. Jag vet att något med den är fel. Jag vet det. Men vad skulle kunna vara fel med en ynka penna? Är jag paranoid? Kan jag helt enkelt lagt mig att sova på den, var det så jag fann den? Nej, det är omöjligt. Pennan borde vara mer sliten om den legat ute på ett sådant vis. Den måste haft en ägare. Så måste det vara. Den är stulen. Jag har stulit den. Från vem? Vem har jag rånat denna pennan ifrån? Varför kan jag i så fall inte minnas det? Jag borde nog sluta fundera kring det. Jag behövde en penna, nu har jag en penna. Det är allt jag behöver veta?
Jag undrar om detta verkligen är dag 22. Det känns som mer tid förflutit, men jag kan inte minnas varför det känns som det. Ännu en inbillning?
Idag kom jag upp på en stor avsats, jag kan se ut över hela världen känns det som. Luften är tung här uppe. Ruinstaden jag var i tidigare syns i fjärran. Avlägsen och dyster. Färglös och död.
Hela avsatsen känns konstruerad. Den är för slät för att naturen skapat den så här. Naturen motarbetar alltid ytor likt denna, medan människan jämnt vill få till dem. Jag har bestämt mig för att utforska ytan noggrant, kanske finner jag något av intresse. Jag tvivlar. Vad skälet än är till denna avsats, så har det säkerligen dött ut för längesedan... tillsammans med resten av världen.
Just nu ska jag försöka få lite sömn. Det tar på krafterna att ta sig upp för berg likt detta.
Jag undrar om detta verkligen är dag 22. Det känns som mer tid förflutit, men jag kan inte minnas varför det känns som det. Ännu en inbillning?
Idag kom jag upp på en stor avsats, jag kan se ut över hela världen känns det som. Luften är tung här uppe. Ruinstaden jag var i tidigare syns i fjärran. Avlägsen och dyster. Färglös och död.
Hela avsatsen känns konstruerad. Den är för slät för att naturen skapat den så här. Naturen motarbetar alltid ytor likt denna, medan människan jämnt vill få till dem. Jag har bestämt mig för att utforska ytan noggrant, kanske finner jag något av intresse. Jag tvivlar. Vad skälet än är till denna avsats, så har det säkerligen dött ut för längesedan... tillsammans med resten av världen.
Just nu ska jag försöka få lite sömn. Det tar på krafterna att ta sig upp för berg likt detta.
Dag 21
Jag vaknade med en ny penna i min hand, utan att veta vart den kommer ifrån.
Jag är nu vid foten av bergskedjan jag vandrat mot i flera dagar. Jag tänker vandra vidare mot det håll som mitt undermedvetna säger mig. Åt det håll jag fått för mig att blickarna kommer ifrån.
Ruinstaden syns nu bara som en avlägsen siluett av en gången tid i horisonten. En slags förvriden hyllning till det människan en gång var. Eller kunde varit.
Bergssluttningen fick mig att få upp mitt flås ganska snabbt. Jag har väldigt länge vandrat i slät ödemark, skillnaden kändes större än jag mindes den. Det tog inte så lång tid innan jag inte kunde gå längre, utan jag fick börja klättra. Ännu en rörelse jag kände av att det var längesen jag genomförde.
Jag är nu helt slut i kroppen och jag har fortfarande inget bra svar på varför jag plågar mig själv med att göra detta.
Jag är nu vid foten av bergskedjan jag vandrat mot i flera dagar. Jag tänker vandra vidare mot det håll som mitt undermedvetna säger mig. Åt det håll jag fått för mig att blickarna kommer ifrån.
Ruinstaden syns nu bara som en avlägsen siluett av en gången tid i horisonten. En slags förvriden hyllning till det människan en gång var. Eller kunde varit.
Bergssluttningen fick mig att få upp mitt flås ganska snabbt. Jag har väldigt länge vandrat i slät ödemark, skillnaden kändes större än jag mindes den. Det tog inte så lång tid innan jag inte kunde gå längre, utan jag fick börja klättra. Ännu en rörelse jag kände av att det var längesen jag genomförde.
Jag är nu helt slut i kroppen och jag har fortfarande inget bra svar på varför jag plågar mig själv med att göra detta.
Dag 16-20
Dagar har nu passerat. Jag lämnade stadens förvridna ruiner bakom mig. Men det känns som det kvittar hur långt jag vandrar, så finns dess skuggors mörker hängande kvar över mig.
Ett tag inbillade jag mig att ruinerna följde efter mina steg. Hur löjligt det än må låta. Jag antar att världens förfall påverkat mitt tidigare skarpa sinne, för jag känner mig ännu inte säker på att jag lämnat staden helt bakom mig. Jag vaknar svettig om nätterna, beredd på att befinna mig bland ruinerna på nytt. Känna de formlösa kasta sina ögon på mig igen.
Den senaste tiden har jag dock börjat få för mig att någon blickar efter mig från öster. Jag har därför börjat vandra just ditåt. Mest för att få mina sinnen att inse att de inbillar sig. Men även för att där ser ut att vara en liten bergskedja, och det kan tänka sig finnas en vattenkälla som ej är förorenad bland dess grund. Jag minns inte senast jag smakade vatten som inte hade föroreningens bittra eftersmak i sig. Jag är fast besluten att något i denna, förvridna lämning av den, forna världen skall vara oförorenat. Jag borde kanske veta bättre än att hålla fast vid hoppet om sådana saker. Men jag vägrar ge upp på världen. Hur död den än verkar.
Jag ställer mig ibland frågan hur lång tid har passerat. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur många dagar, veckor, månader eller år min vandring hållit på. Jag vet inte ens var jag började vandra från längre. Kanske var det bättre där egentligen? Kanske skulle jag gått åt ett annat håll när jag väl påbörjade vandringen? Varför valde jag egentligen detta hållet? Jag vet inte längre. Allt känns så avlägset...
Jag tror mig snart vara framme vid de låga bergen i öst.
Ett tag inbillade jag mig att ruinerna följde efter mina steg. Hur löjligt det än må låta. Jag antar att världens förfall påverkat mitt tidigare skarpa sinne, för jag känner mig ännu inte säker på att jag lämnat staden helt bakom mig. Jag vaknar svettig om nätterna, beredd på att befinna mig bland ruinerna på nytt. Känna de formlösa kasta sina ögon på mig igen.
Den senaste tiden har jag dock börjat få för mig att någon blickar efter mig från öster. Jag har därför börjat vandra just ditåt. Mest för att få mina sinnen att inse att de inbillar sig. Men även för att där ser ut att vara en liten bergskedja, och det kan tänka sig finnas en vattenkälla som ej är förorenad bland dess grund. Jag minns inte senast jag smakade vatten som inte hade föroreningens bittra eftersmak i sig. Jag är fast besluten att något i denna, förvridna lämning av den, forna världen skall vara oförorenat. Jag borde kanske veta bättre än att hålla fast vid hoppet om sådana saker. Men jag vägrar ge upp på världen. Hur död den än verkar.
Jag ställer mig ibland frågan hur lång tid har passerat. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur många dagar, veckor, månader eller år min vandring hållit på. Jag vet inte ens var jag började vandra från längre. Kanske var det bättre där egentligen? Kanske skulle jag gått åt ett annat håll när jag väl påbörjade vandringen? Varför valde jag egentligen detta hållet? Jag vet inte längre. Allt känns så avlägset...
Jag tror mig snart vara framme vid de låga bergen i öst.
Dag 15
Jag hade någon annans minne idag när jag såg upp mot den tomma skyn. De kom utan att jag drog fram dem. De påminde om mina, så jag trodde de först var mina. Men jag insåg snabbt att de inte var det. Minnen om hur denna värld av aska blev till, och hur den värld som var dog ut. Minnena påminde om mina, fast dessa var från någon som bott här. Samt att i mina minnen dog jag inte.
De var väldigt lika mina minnen av det hela i övrigt
Hur jag först trodde jag såg flertal stjärnfall. Men allt fler föll, de slutade aldrig falla. Himlavalvet så som vi kände till det försvann medan vi såg på. Det var sista gången jag såg stjärnorna. Själlösa varelser som gör själlösa handlingar, början på ett slut som aldrig verkar vilja ta slut. Snart kom dunklet, dagen då himlen dog.
Det är alltid en speciell känsla att uppleva ett dödsminne. På något vis är det de jag gillar bäst ändå. För i precis det ögonblicket då personen inser vad som kommer ske, så vimlar intryck och minnen förbi, och man får en klar bild vad personen varit för någon i livet. Man får se vad individen värderat och hur den uppfattat sitt liv, allt i ett ögonblick. Man kommer nära personen utan att ens veta dess namn. Det är en speciell känsla.
Men jag njöt inte av detta minnet.
Kanske för att jag inte bad om att få se det, för att det trängde sig in i mitt sinne utan mitt samtycke, kanske bara för att jag inte ville se världen försvinna än en gång.
Jag har bestämt mig för att överge sökandet efter liv i denna stad. Även om jag känner mig iakttagen hela tiden. Om jag är iakttagen så är det av folk som inte vill bli funna, och jag tänker respektera deras vilja. Jag kommer fortsätta min vandring och se om jag kan finna något liv i en annan del av askan som är nu är vår värld.
Jag har även konstaterat att bläcket i pennan jag använder håller på att ta slut. Jag kommer därför dra ner skrivandet till varannan dag medan jag letar efter en ny penna.
De var väldigt lika mina minnen av det hela i övrigt
Hur jag först trodde jag såg flertal stjärnfall. Men allt fler föll, de slutade aldrig falla. Himlavalvet så som vi kände till det försvann medan vi såg på. Det var sista gången jag såg stjärnorna. Själlösa varelser som gör själlösa handlingar, början på ett slut som aldrig verkar vilja ta slut. Snart kom dunklet, dagen då himlen dog.
Det är alltid en speciell känsla att uppleva ett dödsminne. På något vis är det de jag gillar bäst ändå. För i precis det ögonblicket då personen inser vad som kommer ske, så vimlar intryck och minnen förbi, och man får en klar bild vad personen varit för någon i livet. Man får se vad individen värderat och hur den uppfattat sitt liv, allt i ett ögonblick. Man kommer nära personen utan att ens veta dess namn. Det är en speciell känsla.
Men jag njöt inte av detta minnet.
Kanske för att jag inte bad om att få se det, för att det trängde sig in i mitt sinne utan mitt samtycke, kanske bara för att jag inte ville se världen försvinna än en gång.
Jag har bestämt mig för att överge sökandet efter liv i denna stad. Även om jag känner mig iakttagen hela tiden. Om jag är iakttagen så är det av folk som inte vill bli funna, och jag tänker respektera deras vilja. Jag kommer fortsätta min vandring och se om jag kan finna något liv i en annan del av askan som är nu är vår värld.
Jag har även konstaterat att bläcket i pennan jag använder håller på att ta slut. Jag kommer därför dra ner skrivandet till varannan dag medan jag letar efter en ny penna.
Dag 14
Jag har tillbringat hela dagen åt att leta efter fler tecken på liv i denna förfallna stad. Vandrat längst de askfyllda gatorna, och inte ens lyckats finna ett enda fotspår. Likväl känner jag mig fortfarande ständigt iakttagen.
Jag börjar förstå att jag inbillar mig det hela, och undran kring om jag verkligen såg liket på riktigt verkade mer viktig. Så jag vände om, gick till platsen där jag hade funnit liket.
Väl där, så var liket inte kvar. Jag kikade även i containern på nytt, och fann den tom.
Inbillade jag mig allt, eller har någon tagit bort bevisen på sin existens, och i så fall, varför?
Jag satte mig ner på platsen där liket legat, strök med händerna över askan den legat på. Var denna askan något annorlunda från den övriga? Fanns här några spår av det liket som hade befläckat den? Jag la mig ner, kände den dystra gråheten mot min kind.
Medan jag låg där och kände ett visst nederlag rulla över mig så kände jag mig plötsligt väldigt hungrig. Magen verkade skrika åt mig efter föda.
Jag kanske bör berätta att jag inte har något konkret behov av föda och dryck, jag överlever ändå, även om jag kan känna hunger och törst, så är det något som jag inte har behov av att falla offer för. Så att min mage reagerar på detta vis, är för mig främmande.
Mina händer började famla över den asktäckta marken och samla upp så mycket av stoftet som möjligt. Jag såg dem göra detta, men jag visste inte varför, eller hur de kunde göra det utan min kontroll. När askan sedan fördes mot min mun och den öppnades för att glupskt försöka släcka hungern greps jag av panik. Jag försökte hindra mig själv från att äta av askan och sotet, samt det andra som fanns i det. Men jag hade ingen makt över vad min kropp gjorde. Vad det än var som skedde så försökte tydligen min kropp av något skäl släcka en hunger som inte var min, och det utan min tillåtelse.
Till slut tystnade magen och min kropp föll ihop och började besvara mitt kommando på nytt. Jag låg still på marken och hostade ett bra tag. Sedan kröp jag ihop, skakade och undrade vad som nyss hände. Rädd för att det skulle ske igen.
Jag börjar förstå att jag inbillar mig det hela, och undran kring om jag verkligen såg liket på riktigt verkade mer viktig. Så jag vände om, gick till platsen där jag hade funnit liket.
Väl där, så var liket inte kvar. Jag kikade även i containern på nytt, och fann den tom.
Inbillade jag mig allt, eller har någon tagit bort bevisen på sin existens, och i så fall, varför?
Jag satte mig ner på platsen där liket legat, strök med händerna över askan den legat på. Var denna askan något annorlunda från den övriga? Fanns här några spår av det liket som hade befläckat den? Jag la mig ner, kände den dystra gråheten mot min kind.
Medan jag låg där och kände ett visst nederlag rulla över mig så kände jag mig plötsligt väldigt hungrig. Magen verkade skrika åt mig efter föda.
Jag kanske bör berätta att jag inte har något konkret behov av föda och dryck, jag överlever ändå, även om jag kan känna hunger och törst, så är det något som jag inte har behov av att falla offer för. Så att min mage reagerar på detta vis, är för mig främmande.
Mina händer började famla över den asktäckta marken och samla upp så mycket av stoftet som möjligt. Jag såg dem göra detta, men jag visste inte varför, eller hur de kunde göra det utan min kontroll. När askan sedan fördes mot min mun och den öppnades för att glupskt försöka släcka hungern greps jag av panik. Jag försökte hindra mig själv från att äta av askan och sotet, samt det andra som fanns i det. Men jag hade ingen makt över vad min kropp gjorde. Vad det än var som skedde så försökte tydligen min kropp av något skäl släcka en hunger som inte var min, och det utan min tillåtelse.
Till slut tystnade magen och min kropp föll ihop och började besvara mitt kommando på nytt. Jag låg still på marken och hostade ett bra tag. Sedan kröp jag ihop, skakade och undrade vad som nyss hände. Rädd för att det skulle ske igen.
Dag 13
Jag fann ett lik idag. De flesta lik jag funnit förr har varit så sönderruttnade att man knappt kunnat kalla dem lik. Detta var inte ett sådant.
Jag hade övernattat inuti ännu en förfallen byggnad i staden jag anlände till igår, och hade precis börjat vandra genom staden på nytt när jag fann den livlösa kroppen. Den låg bakom en gammal sopcontainer. Av förruttnelsen att döma skulle jag gissa på att liket var ett par månader gammalt. Jag lyckades även fastställa, av de få anletsdragen som fanns kvar, att det var en man. Kroppen var bearbetad av andra ting än förfallet som jag brukar se kring mig. Någon hade stulit denna personens liv. Bitar av honom var bortskurna från kroppen, som om de rensat honom på ätliga delar.
Även i containern tyckte jag mig finna tecken på ett slags liv. Då där inte enbart var det graden av förfallna sopor jag förväntade mig finna. Det verkade som om någon använt denna containern under någon av de nästa månaderna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta om viskningarna jag tyckte mig höra igår verkligen var inbillningar. Jag är även, efter att ha sett vad som skett med liket, tvivlande på att jag vill träffa de som kan tänka sig leva här.
Likväl känns den iakttagna känslan som följt efter mig hela dagen otäckt behaglig.
En del av mig är lycklig över att det kanske finns överlevare här, en annan del är skräckslagen.
Jag hade övernattat inuti ännu en förfallen byggnad i staden jag anlände till igår, och hade precis börjat vandra genom staden på nytt när jag fann den livlösa kroppen. Den låg bakom en gammal sopcontainer. Av förruttnelsen att döma skulle jag gissa på att liket var ett par månader gammalt. Jag lyckades även fastställa, av de få anletsdragen som fanns kvar, att det var en man. Kroppen var bearbetad av andra ting än förfallet som jag brukar se kring mig. Någon hade stulit denna personens liv. Bitar av honom var bortskurna från kroppen, som om de rensat honom på ätliga delar.
Även i containern tyckte jag mig finna tecken på ett slags liv. Då där inte enbart var det graden av förfallna sopor jag förväntade mig finna. Det verkade som om någon använt denna containern under någon av de nästa månaderna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta om viskningarna jag tyckte mig höra igår verkligen var inbillningar. Jag är även, efter att ha sett vad som skett med liket, tvivlande på att jag vill träffa de som kan tänka sig leva här.
Likväl känns den iakttagna känslan som följt efter mig hela dagen otäckt behaglig.
En del av mig är lycklig över att det kanske finns överlevare här, en annan del är skräckslagen.
Dag 12
Jag tyckte mig höra någon prata när jag kom till en ruinstad. Jag vet inte vilken stad det var, vad den förut kallats. Den var likt de övriga jag vandrat genom. Död och förfallen.
Men för ett ögonblick tyckte jag höra någon viska, och jag kände mig iakttagen. Det var så längesen jag kände den känslan att jag inte ens är säker på att det var det jag kände. Men det kändes likväl behagligt på ett obekvämt sätt. Jag hoppas på att få känna känslan fler gånger.
Jag fann dock aldrig något vid liv som kunde yttrat det viskande lätet jag tyckte mig ha hört. Förmodligen inbillade jag mig det hela, men det var en trevlig inbillning.
Men för ett ögonblick tyckte jag höra någon viska, och jag kände mig iakttagen. Det var så längesen jag kände den känslan att jag inte ens är säker på att det var det jag kände. Men det kändes likväl behagligt på ett obekvämt sätt. Jag hoppas på att få känna känslan fler gånger.
Jag fann dock aldrig något vid liv som kunde yttrat det viskande lätet jag tyckte mig ha hört. Förmodligen inbillade jag mig det hela, men det var en trevlig inbillning.
Dag 11
Jag vaknade gråtandes inatt, jag minns inte varför. Det kändes som om jag borde vetat varför mitt hjärta slog så hastigt i min bröstkorg, men känslan som gjort hela min kropp så uppspelt fanns inte där att finna. En rädsla kom över mig, och jag kunde inte förklara varför. Jag var rädd utan att veta varför. Är det så här människor är? Jag är rädd för att jag är på väg mot något bortom min förståelse.
Dag 10
Glädjen jag kände över att vara ur zonen försvann fort.
När jag märkte att solens strålar inte längre brände sönder min hud var jag först väldigt glad. Jag fann även en varningsskylt för zonen efter ett tag som bekräftade att jag tagit mig ur den. Men strax efter jag hade funnit den fann jag även orsaken till skriken från skyn. På marken såg jag en sönderbränd fågel. På grund av vad solens strålar orsakat kunde jag inte urskilja vad för fågel det var. Den hade tagit sig ur zonen, men fallit strax efteråt.
Jag gick fram till den för att se efter lite närmre, det var trots allt det förta spåret av liv jag sett på evigheter. Till min stora förvåning var den ännu vid liv. Den kraxade orkeslöst medan jag satte mig ner på huk intill den.
Jag reagerade inte först. Men sen såg jag mina egna händer sluta sig kring fågeln. Jag kände den sköra brända kroppen mot min hud. Den kraxade till på nytt och försökte vrida sig ur mitt grepp, men den var väldigt svag, döende.
Förskräckt kände jag hur min fingrar pressade sig in i fågelns bröstkorg och hur fågeln skrek till en sista gång innan den tystnade. Mina fingrar drog ut allt som vilade inom den. Sen slöt sig min händer så hårt kring det döda djuret att jag fick ont. Det knakade gång på gång i mitt grepp när mina händer hårdhänt vred och vände på det döda skalet, tills det bara var smulor kvar av skelettet.
Jag la mig ner och grät, samtidigt som något inom mig skrattade, något jag inte ville känna vid.
Jag såg upp mot himlen genom fukten i mina ögon ett bra tag, medan jag funderade på vad som nyss skett. Varför hade mina händer gjort detta utan min vilja?
Alla tankar kring händelsen känns så lugubra att jag nu bara vill sluta tänka på det. Inte just nu. Kanske senare. När allt lugnat ner sig inom mig kanske jag får någon bättre rätsida på incidenten... kanske
När jag märkte att solens strålar inte längre brände sönder min hud var jag först väldigt glad. Jag fann även en varningsskylt för zonen efter ett tag som bekräftade att jag tagit mig ur den. Men strax efter jag hade funnit den fann jag även orsaken till skriken från skyn. På marken såg jag en sönderbränd fågel. På grund av vad solens strålar orsakat kunde jag inte urskilja vad för fågel det var. Den hade tagit sig ur zonen, men fallit strax efteråt.
Jag gick fram till den för att se efter lite närmre, det var trots allt det förta spåret av liv jag sett på evigheter. Till min stora förvåning var den ännu vid liv. Den kraxade orkeslöst medan jag satte mig ner på huk intill den.
Jag reagerade inte först. Men sen såg jag mina egna händer sluta sig kring fågeln. Jag kände den sköra brända kroppen mot min hud. Den kraxade till på nytt och försökte vrida sig ur mitt grepp, men den var väldigt svag, döende.
Förskräckt kände jag hur min fingrar pressade sig in i fågelns bröstkorg och hur fågeln skrek till en sista gång innan den tystnade. Mina fingrar drog ut allt som vilade inom den. Sen slöt sig min händer så hårt kring det döda djuret att jag fick ont. Det knakade gång på gång i mitt grepp när mina händer hårdhänt vred och vände på det döda skalet, tills det bara var smulor kvar av skelettet.
Jag la mig ner och grät, samtidigt som något inom mig skrattade, något jag inte ville känna vid.
Jag såg upp mot himlen genom fukten i mina ögon ett bra tag, medan jag funderade på vad som nyss skett. Varför hade mina händer gjort detta utan min vilja?
Alla tankar kring händelsen känns så lugubra att jag nu bara vill sluta tänka på det. Inte just nu. Kanske senare. När allt lugnat ner sig inom mig kanske jag får någon bättre rätsida på incidenten... kanske
Dag 9
Solens strålar känns lite mildare idag när jag kände efter. Jag tror jag kanske kan vara ur farozonen imorgon.
Jag glädjes av tanken. Det gäller att finna glädje i de små framgångarna under dessa tider.
Jag glädjes av tanken. Det gäller att finna glädje i de små framgångarna under dessa tider.
Dag 8
Jag har idag börjat se suddigt med mitt sargade öga. Precis som alltid kommer min kropp läka sig till perfektion på nytt. Så har det alltid varit. Jag har dock aldrig försökt testa vad min kropp har för gränser på vad den kan återställa sig från. Men jag äger inga ärr.
Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.
Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.
Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.
Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.
Dag 7
Jag föll ner för en ravin idag. Som tur var tog jag ingen större skada av fallet, och jag kunde ta mig ur ravinens grepp utan några större svårigheter. Men tyvärr så gick solskyddet förlorat.
Jag saknade snabbt dess lindrande skugga och utan skyddet det skänkte så kändes solens strålar allt annat än barmhärtiga. Huden brändes allt värre och det kändes som jag kokade. Snart började huden bitvis falla av mig. Jag hade än en gång tur och fann denna gamla ruin jag sökt skydd i.
Stanken av död hemsöker ännu denna plats. Jag tror denna ruin varit hem åt någon själ som skänkt mig otäcka syner när jag renat den. Jag trivs inte här.
Jag har nu bestämt mig för att enbart färdas under nattens skyddande mörker. Jag får hoppas jag kan finna skydd varje gryning innan solen hinner upp. Annars kommer jag inte få behålla den huden jag än har kvar.
Jag saknade snabbt dess lindrande skugga och utan skyddet det skänkte så kändes solens strålar allt annat än barmhärtiga. Huden brändes allt värre och det kändes som jag kokade. Snart började huden bitvis falla av mig. Jag hade än en gång tur och fann denna gamla ruin jag sökt skydd i.
Stanken av död hemsöker ännu denna plats. Jag tror denna ruin varit hem åt någon själ som skänkt mig otäcka syner när jag renat den. Jag trivs inte här.
Jag har nu bestämt mig för att enbart färdas under nattens skyddande mörker. Jag får hoppas jag kan finna skydd varje gryning innan solen hinner upp. Annars kommer jag inte få behålla den huden jag än har kvar.
Dag 6
Först kände jag inte skillnaden, den smög på mig. Sen började huden brännas allt mer. Jag förstod då snabbt att jag vandrat in i en av farozonerna. Jag kände ändå mig ganska tursam, då jag för lite mer än en månad sen fann ett solskydd under min vandring. Jag fällde snabbt upp det för att skydda mig själv.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Dag 5
Jag drömde någon annans dröm inatt. Det är inte första gången. Jag gjorde det ibland ibland förr, innan allt hade dött. Jag drömmer nämligen aldrig själv, så jag valde ibland att låna andras drömmar. Det var en slags avkoppling. Men jag valde alltid själv att göra det då. Så var det inte inatt. Drömmen kom utan att jag valde det.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Dag 4
Många är de skuggorna jag önskar vore skapta av livsformer. Ingen är det.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Dag 3
Idag upplevde jag, vad jag tror, hur ett annat medvetande trängde in i mitt.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.
Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.
Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.
Dag 2
Den askfyllda luften har sedan den kom till krävt många liv. Djurlivet är obefintligt och växtligheten är så gott som utdöd. De få som lever än måste vara på svältgränsen. I alla fall om de lever under de omständigheterna som finns så långt mina ögon kan se. Kanske finns det någon plats i världen där det inte är lika hopplöst som här. Men jag har ingen aning om var det i så fall skulle vara. Vart jag än vänder mig så omges jag av denna askfärgade himmel och sönderbrända tillvaro. Jag har börjat vänja mig att inte se några tecken på liv, och jag finner mig ibland önska ett slut på mitt eget. Det är första gången i mitt eviga liv jag känt en sådan hopplöshet.
Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.
Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.
Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.
Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)