Idag upplevde jag, vad jag tror, hur ett annat medvetande trängde in i mitt.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.
Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar