Dag 10

Glädjen jag kände över att vara ur zonen försvann fort.
När jag märkte att solens strålar inte längre brände sönder min hud var jag först väldigt glad. Jag fann även en varningsskylt för zonen efter ett tag som bekräftade att jag tagit mig ur den. Men strax efter jag hade funnit den fann jag även orsaken till skriken från skyn. På marken såg jag en sönderbränd fågel. På grund av vad solens strålar orsakat kunde jag inte urskilja vad för fågel det var. Den hade tagit sig ur zonen, men fallit strax efteråt.
Jag gick fram till den för att se efter lite närmre, det var trots allt det förta spåret av liv jag sett på evigheter. Till min stora förvåning var den ännu vid liv. Den kraxade orkeslöst medan jag satte mig ner på huk intill den.

Jag reagerade inte först. Men sen såg jag mina egna händer sluta sig kring fågeln. Jag kände den sköra brända kroppen mot min hud. Den kraxade till på nytt och försökte vrida sig ur mitt grepp, men den var väldigt svag, döende.
Förskräckt kände jag hur min fingrar pressade sig in i fågelns bröstkorg och hur fågeln skrek till en sista gång innan den tystnade. Mina fingrar drog ut allt som vilade inom den. Sen slöt sig min händer så hårt kring det döda djuret att jag fick ont. Det knakade gång på gång i mitt grepp när mina händer hårdhänt vred och vände på det döda skalet, tills det bara var smulor kvar av skelettet.
Jag la mig ner och grät, samtidigt som något inom mig skrattade, något jag inte ville känna vid.

Jag såg upp mot himlen genom fukten i mina ögon ett bra tag, medan jag funderade på vad som nyss skett. Varför hade mina händer gjort detta utan min vilja?
Alla tankar kring händelsen känns så lugubra att jag nu bara vill sluta tänka på det. Inte just nu. Kanske senare. När allt lugnat ner sig inom mig kanske jag får någon bättre rätsida på incidenten... kanske

Dag 9

Solens strålar känns lite mildare idag när jag kände efter. Jag tror jag kanske kan vara ur farozonen imorgon.
Jag glädjes av tanken. Det gäller att finna glädje i de små framgångarna under dessa tider.

Dag 8

Jag har idag börjat se suddigt med mitt sargade öga. Precis som alltid kommer min kropp läka sig till perfektion på nytt. Så har det alltid varit. Jag har dock aldrig försökt testa vad min kropp har för gränser på vad den kan återställa sig från. Men jag äger inga ärr.

Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.

Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.