Dag 13

Jag fann ett lik idag. De flesta lik jag funnit förr har varit så sönderruttnade att man knappt kunnat kalla dem lik. Detta var inte ett sådant.

Jag hade övernattat inuti ännu en förfallen byggnad i staden jag anlände till igår, och hade precis börjat vandra genom staden på nytt när jag fann den livlösa kroppen. Den låg bakom en gammal sopcontainer. Av förruttnelsen att döma skulle jag gissa på att liket var ett par månader gammalt. Jag lyckades även fastställa, av de få anletsdragen som fanns kvar, att det var en man. Kroppen var bearbetad av andra ting än förfallet som jag brukar se kring mig. Någon hade stulit denna personens liv. Bitar av honom var bortskurna från kroppen, som om de rensat honom på ätliga delar.
Även i containern tyckte jag mig finna tecken på ett slags liv. Då där inte enbart var det graden av förfallna sopor jag förväntade mig finna. Det verkade som om någon använt denna containern under någon av de nästa månaderna.

Jag börjar allt mer ifrågasätta om viskningarna jag tyckte mig höra igår verkligen var inbillningar. Jag är även, efter att ha sett vad som skett med liket, tvivlande på att jag vill träffa de som kan tänka sig leva här.
Likväl känns den iakttagna känslan som följt efter mig hela dagen otäckt behaglig.

En del av mig är lycklig över att det kanske finns överlevare här, en annan del är skräckslagen.

Dag 12

Jag tyckte mig höra någon prata när jag kom till en ruinstad. Jag vet inte vilken stad det var, vad den förut kallats. Den var likt de övriga jag vandrat genom. Död och förfallen.
Men för ett ögonblick tyckte jag höra någon viska, och jag kände mig iakttagen. Det var så längesen jag kände den känslan att jag inte ens är säker på att det var det jag kände. Men det kändes likväl behagligt på ett obekvämt sätt. Jag hoppas på att få känna känslan fler gånger.

Jag fann dock aldrig något vid liv som kunde yttrat det viskande lätet jag tyckte mig ha hört. Förmodligen inbillade jag mig det hela, men det var en trevlig inbillning.