I en dystopisk framtid följer vi Skärseldens dagbok, när vekligheten sakta glider ur hans grepp.


(Tänk på att detta är en blogg så du bör börja med äldsta inlägget)


Dag 15

Jag hade någon annans minne idag när jag såg upp mot den tomma skyn. De kom utan att jag drog fram dem. De påminde om mina, så jag trodde de först var mina. Men jag insåg snabbt att de inte var det. Minnen om hur denna värld av aska blev till, och hur den värld som var dog ut. Minnena påminde om mina, fast dessa var från någon som bott här. Samt att i mina minnen dog jag inte.
De var väldigt lika mina minnen av det hela i övrigt

Hur jag först trodde jag såg flertal stjärnfall. Men allt fler föll, de slutade aldrig falla. Himlavalvet så som vi kände till det försvann medan vi såg på. Det var sista gången jag såg stjärnorna. Själlösa varelser som gör själlösa handlingar, början på ett slut som aldrig verkar vilja ta slut. Snart kom dunklet, dagen då himlen dog.

Det är alltid en speciell känsla att uppleva ett dödsminne. På något vis är det de jag gillar bäst ändå. För i precis det ögonblicket då personen inser vad som kommer ske, så vimlar intryck och minnen förbi, och man får en klar bild vad personen varit för någon i livet. Man får se vad individen värderat och hur den uppfattat sitt liv, allt i ett ögonblick. Man kommer nära personen utan att ens veta dess namn. Det är en speciell känsla.
Men jag njöt inte av detta minnet.
Kanske för att jag inte bad om att få se det, för att det trängde sig in i mitt sinne utan mitt samtycke, kanske bara för att jag inte ville se världen försvinna än en gång.

Jag har bestämt mig för att överge sökandet efter liv i denna stad. Även om jag känner mig iakttagen hela tiden. Om jag är iakttagen så är det av folk som inte vill bli funna, och jag tänker respektera deras vilja. Jag kommer fortsätta min vandring och se om jag kan finna något liv i en annan del av askan som är nu är vår värld.

Jag har även konstaterat att bläcket i pennan jag använder håller på att ta slut. Jag kommer därför dra ner skrivandet till varannan dag medan jag letar efter en ny penna.

Dag 14

Jag har tillbringat hela dagen åt att leta efter fler tecken på liv i denna förfallna stad. Vandrat längst de askfyllda gatorna, och inte ens lyckats finna ett enda fotspår. Likväl känner jag mig fortfarande ständigt iakttagen.
Jag börjar förstå att jag inbillar mig det hela, och undran kring om jag verkligen såg liket på riktigt verkade mer viktig. Så jag vände om, gick till platsen där jag hade funnit liket.

Väl där, så var liket inte kvar. Jag kikade även i containern på nytt, och fann den tom.
Inbillade jag mig allt, eller har någon tagit bort bevisen på sin existens, och i så fall, varför?

Jag satte mig ner på platsen där liket legat, strök med händerna över askan den legat på. Var denna askan något annorlunda från den övriga? Fanns här några spår av det liket som hade befläckat den? Jag la mig ner, kände den dystra gråheten mot min kind.
Medan jag låg där och kände ett visst nederlag rulla över mig så kände jag mig plötsligt väldigt hungrig. Magen verkade skrika åt mig efter föda.

Jag kanske bör berätta att jag inte har något konkret behov av föda och dryck, jag överlever ändå, även om jag kan känna hunger och törst, så är det något som jag inte har behov av att falla offer för. Så att min mage reagerar på detta vis, är för mig främmande.

Mina händer började famla över den asktäckta marken och samla upp så mycket av stoftet som möjligt. Jag såg dem göra detta, men jag visste inte varför, eller hur de kunde göra det utan min kontroll. När askan sedan fördes mot min mun och den öppnades för att glupskt försöka släcka hungern greps jag av panik. Jag försökte hindra mig själv från att äta av askan och sotet, samt det andra som fanns i det. Men jag hade ingen makt över vad min kropp gjorde. Vad det än var som skedde så försökte tydligen min kropp av något skäl släcka en hunger som inte var min, och det utan min tillåtelse.
Till slut tystnade magen och min kropp föll ihop och började besvara mitt kommando på nytt. Jag låg still på marken och hostade ett bra tag. Sedan kröp jag ihop, skakade och undrade vad som nyss hände. Rädd för att det skulle ske igen.