Jag fann ett lik idag. De flesta lik jag funnit förr har varit så sönderruttnade att man knappt kunnat kalla dem lik. Detta var inte ett sådant.
Jag hade övernattat inuti ännu en förfallen byggnad i staden jag anlände till igår, och hade precis börjat vandra genom staden på nytt när jag fann den livlösa kroppen. Den låg bakom en gammal sopcontainer. Av förruttnelsen att döma skulle jag gissa på att liket var ett par månader gammalt. Jag lyckades även fastställa, av de få anletsdragen som fanns kvar, att det var en man. Kroppen var bearbetad av andra ting än förfallet som jag brukar se kring mig. Någon hade stulit denna personens liv. Bitar av honom var bortskurna från kroppen, som om de rensat honom på ätliga delar.
Även i containern tyckte jag mig finna tecken på ett slags liv. Då där inte enbart var det graden av förfallna sopor jag förväntade mig finna. Det verkade som om någon använt denna containern under någon av de nästa månaderna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta om viskningarna jag tyckte mig höra igår verkligen var inbillningar. Jag är även, efter att ha sett vad som skett med liket, tvivlande på att jag vill träffa de som kan tänka sig leva här.
Likväl känns den iakttagna känslan som följt efter mig hela dagen otäckt behaglig.
En del av mig är lycklig över att det kanske finns överlevare här, en annan del är skräckslagen.
Dag 12
Jag tyckte mig höra någon prata när jag kom till en ruinstad. Jag vet inte vilken stad det var, vad den förut kallats. Den var likt de övriga jag vandrat genom. Död och förfallen.
Men för ett ögonblick tyckte jag höra någon viska, och jag kände mig iakttagen. Det var så längesen jag kände den känslan att jag inte ens är säker på att det var det jag kände. Men det kändes likväl behagligt på ett obekvämt sätt. Jag hoppas på att få känna känslan fler gånger.
Jag fann dock aldrig något vid liv som kunde yttrat det viskande lätet jag tyckte mig ha hört. Förmodligen inbillade jag mig det hela, men det var en trevlig inbillning.
Men för ett ögonblick tyckte jag höra någon viska, och jag kände mig iakttagen. Det var så längesen jag kände den känslan att jag inte ens är säker på att det var det jag kände. Men det kändes likväl behagligt på ett obekvämt sätt. Jag hoppas på att få känna känslan fler gånger.
Jag fann dock aldrig något vid liv som kunde yttrat det viskande lätet jag tyckte mig ha hört. Förmodligen inbillade jag mig det hela, men det var en trevlig inbillning.
Dag 11
Jag vaknade gråtandes inatt, jag minns inte varför. Det kändes som om jag borde vetat varför mitt hjärta slog så hastigt i min bröstkorg, men känslan som gjort hela min kropp så uppspelt fanns inte där att finna. En rädsla kom över mig, och jag kunde inte förklara varför. Jag var rädd utan att veta varför. Är det så här människor är? Jag är rädd för att jag är på väg mot något bortom min förståelse.
Dag 10
Glädjen jag kände över att vara ur zonen försvann fort.
När jag märkte att solens strålar inte längre brände sönder min hud var jag först väldigt glad. Jag fann även en varningsskylt för zonen efter ett tag som bekräftade att jag tagit mig ur den. Men strax efter jag hade funnit den fann jag även orsaken till skriken från skyn. På marken såg jag en sönderbränd fågel. På grund av vad solens strålar orsakat kunde jag inte urskilja vad för fågel det var. Den hade tagit sig ur zonen, men fallit strax efteråt.
Jag gick fram till den för att se efter lite närmre, det var trots allt det förta spåret av liv jag sett på evigheter. Till min stora förvåning var den ännu vid liv. Den kraxade orkeslöst medan jag satte mig ner på huk intill den.
Jag reagerade inte först. Men sen såg jag mina egna händer sluta sig kring fågeln. Jag kände den sköra brända kroppen mot min hud. Den kraxade till på nytt och försökte vrida sig ur mitt grepp, men den var väldigt svag, döende.
Förskräckt kände jag hur min fingrar pressade sig in i fågelns bröstkorg och hur fågeln skrek till en sista gång innan den tystnade. Mina fingrar drog ut allt som vilade inom den. Sen slöt sig min händer så hårt kring det döda djuret att jag fick ont. Det knakade gång på gång i mitt grepp när mina händer hårdhänt vred och vände på det döda skalet, tills det bara var smulor kvar av skelettet.
Jag la mig ner och grät, samtidigt som något inom mig skrattade, något jag inte ville känna vid.
Jag såg upp mot himlen genom fukten i mina ögon ett bra tag, medan jag funderade på vad som nyss skett. Varför hade mina händer gjort detta utan min vilja?
Alla tankar kring händelsen känns så lugubra att jag nu bara vill sluta tänka på det. Inte just nu. Kanske senare. När allt lugnat ner sig inom mig kanske jag får någon bättre rätsida på incidenten... kanske
När jag märkte att solens strålar inte längre brände sönder min hud var jag först väldigt glad. Jag fann även en varningsskylt för zonen efter ett tag som bekräftade att jag tagit mig ur den. Men strax efter jag hade funnit den fann jag även orsaken till skriken från skyn. På marken såg jag en sönderbränd fågel. På grund av vad solens strålar orsakat kunde jag inte urskilja vad för fågel det var. Den hade tagit sig ur zonen, men fallit strax efteråt.
Jag gick fram till den för att se efter lite närmre, det var trots allt det förta spåret av liv jag sett på evigheter. Till min stora förvåning var den ännu vid liv. Den kraxade orkeslöst medan jag satte mig ner på huk intill den.
Jag reagerade inte först. Men sen såg jag mina egna händer sluta sig kring fågeln. Jag kände den sköra brända kroppen mot min hud. Den kraxade till på nytt och försökte vrida sig ur mitt grepp, men den var väldigt svag, döende.
Förskräckt kände jag hur min fingrar pressade sig in i fågelns bröstkorg och hur fågeln skrek till en sista gång innan den tystnade. Mina fingrar drog ut allt som vilade inom den. Sen slöt sig min händer så hårt kring det döda djuret att jag fick ont. Det knakade gång på gång i mitt grepp när mina händer hårdhänt vred och vände på det döda skalet, tills det bara var smulor kvar av skelettet.
Jag la mig ner och grät, samtidigt som något inom mig skrattade, något jag inte ville känna vid.
Jag såg upp mot himlen genom fukten i mina ögon ett bra tag, medan jag funderade på vad som nyss skett. Varför hade mina händer gjort detta utan min vilja?
Alla tankar kring händelsen känns så lugubra att jag nu bara vill sluta tänka på det. Inte just nu. Kanske senare. När allt lugnat ner sig inom mig kanske jag får någon bättre rätsida på incidenten... kanske
Dag 9
Solens strålar känns lite mildare idag när jag kände efter. Jag tror jag kanske kan vara ur farozonen imorgon.
Jag glädjes av tanken. Det gäller att finna glädje i de små framgångarna under dessa tider.
Jag glädjes av tanken. Det gäller att finna glädje i de små framgångarna under dessa tider.
Dag 8
Jag har idag börjat se suddigt med mitt sargade öga. Precis som alltid kommer min kropp läka sig till perfektion på nytt. Så har det alltid varit. Jag har dock aldrig försökt testa vad min kropp har för gränser på vad den kan återställa sig från. Men jag äger inga ärr.
Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.
Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.
Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.
Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.
Dag 7
Jag föll ner för en ravin idag. Som tur var tog jag ingen större skada av fallet, och jag kunde ta mig ur ravinens grepp utan några större svårigheter. Men tyvärr så gick solskyddet förlorat.
Jag saknade snabbt dess lindrande skugga och utan skyddet det skänkte så kändes solens strålar allt annat än barmhärtiga. Huden brändes allt värre och det kändes som jag kokade. Snart började huden bitvis falla av mig. Jag hade än en gång tur och fann denna gamla ruin jag sökt skydd i.
Stanken av död hemsöker ännu denna plats. Jag tror denna ruin varit hem åt någon själ som skänkt mig otäcka syner när jag renat den. Jag trivs inte här.
Jag har nu bestämt mig för att enbart färdas under nattens skyddande mörker. Jag får hoppas jag kan finna skydd varje gryning innan solen hinner upp. Annars kommer jag inte få behålla den huden jag än har kvar.
Jag saknade snabbt dess lindrande skugga och utan skyddet det skänkte så kändes solens strålar allt annat än barmhärtiga. Huden brändes allt värre och det kändes som jag kokade. Snart började huden bitvis falla av mig. Jag hade än en gång tur och fann denna gamla ruin jag sökt skydd i.
Stanken av död hemsöker ännu denna plats. Jag tror denna ruin varit hem åt någon själ som skänkt mig otäcka syner när jag renat den. Jag trivs inte här.
Jag har nu bestämt mig för att enbart färdas under nattens skyddande mörker. Jag får hoppas jag kan finna skydd varje gryning innan solen hinner upp. Annars kommer jag inte få behålla den huden jag än har kvar.
Dag 6
Först kände jag inte skillnaden, den smög på mig. Sen började huden brännas allt mer. Jag förstod då snabbt att jag vandrat in i en av farozonerna. Jag kände ändå mig ganska tursam, då jag för lite mer än en månad sen fann ett solskydd under min vandring. Jag fällde snabbt upp det för att skydda mig själv.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Dag 5
Jag drömde någon annans dröm inatt. Det är inte första gången. Jag gjorde det ibland ibland förr, innan allt hade dött. Jag drömmer nämligen aldrig själv, så jag valde ibland att låna andras drömmar. Det var en slags avkoppling. Men jag valde alltid själv att göra det då. Så var det inte inatt. Drömmen kom utan att jag valde det.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Dag 4
Många är de skuggorna jag önskar vore skapta av livsformer. Ingen är det.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Dag 3
Idag upplevde jag, vad jag tror, hur ett annat medvetande trängde in i mitt.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.
Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.
Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.
Dag 2
Den askfyllda luften har sedan den kom till krävt många liv. Djurlivet är obefintligt och växtligheten är så gott som utdöd. De få som lever än måste vara på svältgränsen. I alla fall om de lever under de omständigheterna som finns så långt mina ögon kan se. Kanske finns det någon plats i världen där det inte är lika hopplöst som här. Men jag har ingen aning om var det i så fall skulle vara. Vart jag än vänder mig så omges jag av denna askfärgade himmel och sönderbrända tillvaro. Jag har börjat vänja mig att inte se några tecken på liv, och jag finner mig ibland önska ett slut på mitt eget. Det är första gången i mitt eviga liv jag känt en sådan hopplöshet.
Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.
Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.
Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.
Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.
Dag 1
Jag är Skärselden. Jag är rengöringen av själar, och det här är min dagbok.
Jag är en av de få som fortfarande vandrar på jorden, jag söker fortfarande efter överlevande, men hyser ingen större förhoppning att finna några.
Men det är inte därför jag valt att skriva denna dagbok. Skälet ligger i själarna.
Jag har aldrig någonsin haft så här pass många själar i mig på en och samma gång. Därför kan jag aldrig föreställa mig komplikationerna det kan komma att innebära.
Jag har märkt mig stundtals förlora kontrollen av min kropp. Jag finner mig göra saker utan att beordra kroppen att göra dem. Från en början var det bara triviala saker som att jag kunde plocka upp saker utan att tänka på det, släppa dem igen mot min vilja, diverse småsaker bara. Men med tiden konstaterade jag allt mer att något var fel. Jag kom på mig själv med att spegla mig i vattnet, och fråga mig själv vem spegelbilden föreställde. Som om någon annan frågade det, men att det likväl var jag som yttrade frågan.
Ibland ser jag frågande på saker jag sett hundra gånger tidigare som om jag ser den för första gången.
Jag blev rädd när jag härom dagen gick och utförde mina behov bakom en sten, utan att jag själv beordrade min kropp att göra det.
Den enda anledningen jag kan komma att tänka på är att själarna börjat få tag om mig. Jag fruktar för vad detta kan förebåda. Det är därför jag nu valt att skriva denna dagbok. Att anteckna dag för dag hur det hela utvecklas. Jag hade tänkt skriva ner alla avvikelser. Triviala så som väsentliga. Jag skall försöka att inte utesluta någonting.
Jag hoppas bara att det är tomheten kring mig som får mig att inbilla mig det hela. Men tyvärr bävar jag för att det inte är så.
Jag är en av de få som fortfarande vandrar på jorden, jag söker fortfarande efter överlevande, men hyser ingen större förhoppning att finna några.
Men det är inte därför jag valt att skriva denna dagbok. Skälet ligger i själarna.
Jag har aldrig någonsin haft så här pass många själar i mig på en och samma gång. Därför kan jag aldrig föreställa mig komplikationerna det kan komma att innebära.
Jag har märkt mig stundtals förlora kontrollen av min kropp. Jag finner mig göra saker utan att beordra kroppen att göra dem. Från en början var det bara triviala saker som att jag kunde plocka upp saker utan att tänka på det, släppa dem igen mot min vilja, diverse småsaker bara. Men med tiden konstaterade jag allt mer att något var fel. Jag kom på mig själv med att spegla mig i vattnet, och fråga mig själv vem spegelbilden föreställde. Som om någon annan frågade det, men att det likväl var jag som yttrade frågan.
Ibland ser jag frågande på saker jag sett hundra gånger tidigare som om jag ser den för första gången.
Jag blev rädd när jag härom dagen gick och utförde mina behov bakom en sten, utan att jag själv beordrade min kropp att göra det.
Den enda anledningen jag kan komma att tänka på är att själarna börjat få tag om mig. Jag fruktar för vad detta kan förebåda. Det är därför jag nu valt att skriva denna dagbok. Att anteckna dag för dag hur det hela utvecklas. Jag hade tänkt skriva ner alla avvikelser. Triviala så som väsentliga. Jag skall försöka att inte utesluta någonting.
Jag hoppas bara att det är tomheten kring mig som får mig att inbilla mig det hela. Men tyvärr bävar jag för att det inte är så.
Inledning
I alla år som följt mina och tidens spår, har det alltid funnits samma antal själar i denna världen. Folks kroppar kommer och går, men själarna förblir de samma. Även om ni inte är medvetna om det, har alla de själarna ni stöter på levt genom flera tusentals år. De är inte ens själva medvetna om det. Detta är tack vare mig.
Som ni vet är det aldrig samma antal människor vid liv hela tiden, alltså kan inte alla själarna vara i bruk samtidigt. Det skulle aldrig gå. Då själarna måste renas innan de placeras i världen på nytt så bör de förvaras på någon trygg plats, utanför allt som man kan se kring sig. Denna trygga plats är jag. Jag renar alla mänskliga själarna som finns i omlopp.
Jag bestämmer inte på något vis hur själarnas natur kommer bli. Jag renar dem, så att de alla ska ha en ny chans i livet. Om de varit onda eller goda bekommer inte mig. Jag rensar dem alla till tomma tavelrammar. När de är tömda så placeras de ut i världen. Detta sker gång på gång, om och om igen. Utan ände.
Det har alltid varit samma sak, och jag trodde att det alltid skulle vara samma sak.
Men så kom dagen då jag var tom. Fast folket föddes ändå. Själlösa varelser som irrade runt i en värld innebar förfall. Tomheten som präglade deras ögon var ett virus. Jag hann inte med reningen. Smutsiga själar kom in i världen utan att jag hade kontroll över det. Själar som åt av världen.
Det som börjat av överbefolkning slutade i förintelse. Det skedde snabbt, och världen brann.
Detta var bara början av mina bekymmer.
Som ni vet är det aldrig samma antal människor vid liv hela tiden, alltså kan inte alla själarna vara i bruk samtidigt. Det skulle aldrig gå. Då själarna måste renas innan de placeras i världen på nytt så bör de förvaras på någon trygg plats, utanför allt som man kan se kring sig. Denna trygga plats är jag. Jag renar alla mänskliga själarna som finns i omlopp.
Jag bestämmer inte på något vis hur själarnas natur kommer bli. Jag renar dem, så att de alla ska ha en ny chans i livet. Om de varit onda eller goda bekommer inte mig. Jag rensar dem alla till tomma tavelrammar. När de är tömda så placeras de ut i världen. Detta sker gång på gång, om och om igen. Utan ände.
Det har alltid varit samma sak, och jag trodde att det alltid skulle vara samma sak.
Men så kom dagen då jag var tom. Fast folket föddes ändå. Själlösa varelser som irrade runt i en värld innebar förfall. Tomheten som präglade deras ögon var ett virus. Jag hann inte med reningen. Smutsiga själar kom in i världen utan att jag hade kontroll över det. Själar som åt av världen.
Det som börjat av överbefolkning slutade i förintelse. Det skedde snabbt, och världen brann.
Detta var bara början av mina bekymmer.
Skärselden
I en dystopisk framtid får vi här följa skärseldens dagbok om hur kontrollen allt mer försvinner från hans eget medvetande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)