I alla år som följt mina och tidens spår, har det alltid funnits samma antal själar i denna världen. Folks kroppar kommer och går, men själarna förblir de samma. Även om ni inte är medvetna om det, har alla de själarna ni stöter på levt genom flera tusentals år. De är inte ens själva medvetna om det. Detta är tack vare mig.
Som ni vet är det aldrig samma antal människor vid liv hela tiden, alltså kan inte alla själarna vara i bruk samtidigt. Det skulle aldrig gå. Då själarna måste renas innan de placeras i världen på nytt så bör de förvaras på någon trygg plats, utanför allt som man kan se kring sig. Denna trygga plats är jag. Jag renar alla mänskliga själarna som finns i omlopp.
Jag bestämmer inte på något vis hur själarnas natur kommer bli. Jag renar dem, så att de alla ska ha en ny chans i livet. Om de varit onda eller goda bekommer inte mig. Jag rensar dem alla till tomma tavelrammar. När de är tömda så placeras de ut i världen. Detta sker gång på gång, om och om igen. Utan ände.
Det har alltid varit samma sak, och jag trodde att det alltid skulle vara samma sak.
Men så kom dagen då jag var tom. Fast folket föddes ändå. Själlösa varelser som irrade runt i en värld innebar förfall. Tomheten som präglade deras ögon var ett virus. Jag hann inte med reningen. Smutsiga själar kom in i världen utan att jag hade kontroll över det. Själar som åt av världen.
Det som börjat av överbefolkning slutade i förintelse. Det skedde snabbt, och världen brann.
Detta var bara början av mina bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar