Dag 3

Idag upplevde jag, vad jag tror, hur ett annat medvetande trängde in i mitt.
Jag vandrade mot syd, vilket jag nu gjort i flera dagar, när jag kände hur någon annans tankar formades i mig. Det var syndiga tankar, tankar jag aldrig känt förr. Jag kände igen dem från gångna tider, från de mörkare själar jag renat. Tankar om mörker, våld och raseri. De kändes avlägsna med ändå nära. Under ett ögonblick trodde jag att min kropp skulle lyda dem, men så blev det inte. Kanske var det inbillning, jag är inte säker. Jag har varit ensam väldigt länge i denna ändlösa förstörelse. Måhända att det är det som gör att jag inbillar dessa sakerna.
Men kanske är skälet mörkare än så. Kanske var skälet, att kroppen inte lydde de mörka tankarna, så enkelt att de påverkades av att inte ha någon att utföra dessa hätska dåd mot.

Efter att dessa främmande tankar lämnat mig på nytt kände jag mig mer utmattad än jag ansåg vara vanligt. Så jag bestämde mig för att ta en tupplur. Jag skapade mig en tillfällig bädd utav avfall. Jag vet inte hur länge tuppluren varade, men jag vaknade av att jag tyckte mig höra ett skrik. Mänskligt eller ej vet jag icke. Men jag var uppe på fötterna innan jag hann öppna ögonen.
Jag rusade mot den riktningen jag fick för mig jag hört skriket komma från. Jag sprang tills mina ben gav vika under mig av utmattning. Men jag fann aldrig ursprunget till skriket jag tyckte mig ha hört. Förmodligen var det ännu en inbillning.

Dag 2

Den askfyllda luften har sedan den kom till krävt många liv. Djurlivet är obefintligt och växtligheten är så gott som utdöd. De få som lever än måste vara på svältgränsen. I alla fall om de lever under de omständigheterna som finns så långt mina ögon kan se. Kanske finns det någon plats i världen där det inte är lika hopplöst som här. Men jag har ingen aning om var det i så fall skulle vara. Vart jag än vänder mig så omges jag av denna askfärgade himmel och sönderbrända tillvaro. Jag har börjat vänja mig att inte se några tecken på liv, och jag finner mig ibland önska ett slut på mitt eget. Det är första gången i mitt eviga liv jag känt en sådan hopplöshet.

Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.

Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.

Dag 1

Jag är Skärselden. Jag är rengöringen av själar, och det här är min dagbok.

Jag är en av de få som fortfarande vandrar på jorden, jag söker fortfarande efter överlevande, men hyser ingen större förhoppning att finna några.
Men det är inte därför jag valt att skriva denna dagbok. Skälet ligger i själarna.

Jag har aldrig någonsin haft så här pass många själar i mig på en och samma gång. Därför kan jag aldrig föreställa mig komplikationerna det kan komma att innebära.

Jag har märkt mig stundtals förlora kontrollen av min kropp. Jag finner mig göra saker utan att beordra kroppen att göra dem. Från en början var det bara triviala saker som att jag kunde plocka upp saker utan att tänka på det, släppa dem igen mot min vilja, diverse småsaker bara. Men med tiden konstaterade jag allt mer att något var fel. Jag kom på mig själv med att spegla mig i vattnet, och fråga mig själv vem spegelbilden föreställde. Som om någon annan frågade det, men att det likväl var jag som yttrade frågan.
Ibland ser jag frågande på saker jag sett hundra gånger tidigare som om jag ser den för första gången.
Jag blev rädd när jag härom dagen gick och utförde mina behov bakom en sten, utan att jag själv beordrade min kropp att göra det.

Den enda anledningen jag kan komma att tänka på är att själarna börjat få tag om mig. Jag fruktar för vad detta kan förebåda. Det är därför jag nu valt att skriva denna dagbok. Att anteckna dag för dag hur det hela utvecklas. Jag hade tänkt skriva ner alla avvikelser. Triviala så som väsentliga. Jag skall försöka att inte utesluta någonting.

Jag hoppas bara att det är tomheten kring mig som får mig att inbilla mig det hela. Men tyvärr bävar jag för att det inte är så.

Inledning

I alla år som följt mina och tidens spår, har det alltid funnits samma antal själar i denna världen. Folks kroppar kommer och går, men själarna förblir de samma. Även om ni inte är medvetna om det, har alla de själarna ni stöter på levt genom flera tusentals år. De är inte ens själva medvetna om det. Detta är tack vare mig.

Som ni vet är det aldrig samma antal människor vid liv hela tiden, alltså kan inte alla själarna vara i bruk samtidigt. Det skulle aldrig gå. Då själarna måste renas innan de placeras i världen på nytt så bör de förvaras på någon trygg plats, utanför allt som man kan se kring sig. Denna trygga plats är jag. Jag renar alla mänskliga själarna som finns i omlopp.
Jag bestämmer inte på något vis hur själarnas natur kommer bli. Jag renar dem, så att de alla ska ha en ny chans i livet. Om de varit onda eller goda bekommer inte mig. Jag rensar dem alla till tomma tavelrammar. När de är tömda så placeras de ut i världen. Detta sker gång på gång, om och om igen. Utan ände.

Det har alltid varit samma sak, och jag trodde att det alltid skulle vara samma sak.

Men så kom dagen då jag var tom. Fast folket föddes ändå. Själlösa varelser som irrade runt i en värld innebar förfall. Tomheten som präglade deras ögon var ett virus. Jag hann inte med reningen. Smutsiga själar kom in i världen utan att jag hade kontroll över det. Själar som åt av världen.

Det som börjat av överbefolkning slutade i förintelse. Det skedde snabbt, och världen brann.

Detta var bara början av mina bekymmer.