Den askfyllda luften har sedan den kom till krävt många liv. Djurlivet är obefintligt och växtligheten är så gott som utdöd. De få som lever än måste vara på svältgränsen. I alla fall om de lever under de omständigheterna som finns så långt mina ögon kan se. Kanske finns det någon plats i världen där det inte är lika hopplöst som här. Men jag har ingen aning om var det i så fall skulle vara. Vart jag än vänder mig så omges jag av denna askfärgade himmel och sönderbrända tillvaro. Jag har börjat vänja mig att inte se några tecken på liv, och jag finner mig ibland önska ett slut på mitt eget. Det är första gången i mitt eviga liv jag känt en sådan hopplöshet.
Jag fann mig själv kräkas för första gången, i min evighet, idag. Jag vet inte varför eller vad som utlöste det. Det brände av magsyra i halsen, det var en känsla jag helst vill slippa att få uppleva igen. Det pressades ut tårar ur min annars torra ögon och jag kände mig matt efter att det lilla som fanns i magen tömdes ut.
Det är kanske tur att föroreningen inte påverkar mig som andra. Jag kan fortfarande äta det jag finner, även om andra överlevande hade dött av det. Jag kan äta de förgiftade djuren som än finns att finna, som annars bara kan ätas av de likmaskarna de kryllar av. Jag kan även dricka av det förorenade vattnet som är det enda jag funnit längst mina resor. Jag har med andra ord ingen anledning att kräkas, så varför jag gjorde det vet jag verkligen inte. Jag blir aldrig sjuk.
Jag misstänker att det hör ihop med anledningen till denna dagboken. Hur kan jag inte säga. Men det är dit mina tankar leder mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar