Jag vaknade upp på andra sidan dörren. Det fann ett flertal främmande ansikten samlade kring mig när jag öppnade ögonen.
De hade tydligen burit in mig medan jag sov. Tydligen kände de igen mig, och det var därför de bar in mig. De pratade i mun på varandra, hälsade mig välkommen åter, och frågade vad jag sett på min vandring. Jag vet inte varför de tror de känner igen mig, men jag låtsas att jag är personen de tror jag är. De kallar mig Matteus, jag låter dem göra det.
Det är rymligt på denna sidan av dörren. Här är flera rum och våningar. Det är som om de urholkat nästan hela berget. Vad för slags maskin som använts till det vet jag inte. Jag tror inte befolkningen här vet det heller. De har en fiskeanläggning här inne, ett plantage och allt som kan tänka sig för att kunna livnära en mindre grupp människor. Fast det verkar som barn har föds här sedan de bosatt sig här. När man räknar med ynglingarna och småbarnen i gruppen så är det runt hundra personer som bor här. Det är nog därför de alla ser så magra ut, de snålar med födan, för att inte göra slut på sig själva. Förmodligen var det därför denna Matteus gav sig iväg, i jakt på föda.
Jag har undvikit folket här större delen av dagen, medan jag försöker få en klarare uppfattning om vad detta innebär. Är mitt sökande över? Är detta allt jag önskade på att finna? En grupp desorienterade människor inuti ett berg som bara lever i väntan på att dö?
Jag tror jag förväntade mig för mycket.
Hur mycket jag än drar mig undan från de andra så kommer de fram och stör mina tankar med sina frågor. Hur ser världen där ute ut nu? Finns det andra? Fann jag någon föda? Hur långt bort tog jag mig? Hur lyckades jag överleva?
Jag undviker att besvara frågorna. De äldre i sällskapet ber de övriga låta mig vara, att ge mig tid att återhämta mig. Jag är trots allt den första att återvända efter en så lång tid utanför bergets trygghet. Jag undrar hur länge de tror jag varit iväg, samt hur många som gett sig iväg, men jag frågar inte. Jag förblir tyst. Tyst och ensam med ögon som betraktar mig hela tiden. Skillnaden från utsidan är mindre än vad man kan tro. Fast här har jag fått en säng. De har gett mig min egen sovplats med täcke, kudde och allt jag tidigare saknat. Det känns absurt. Det är vackert och fult på samma gång. Gott och ont, tryggt samt farligt. Ska jag stanna här? Jag vill ha mer än så här. Jag vill inte stanna här, vänta på att då likt de här andra.
Jag funderar på svar till allas frågor, samtidigt som mina egna frågor samlas på hög. Imorgon. Imorgon ska jag ta itu med frågorna och svaren. Imorgon ska jag bestämma vad som ska ske härefter.
Dag 23
Jag fann en ingång in i berget. Som en grotta, fast den kändes människogjort. Väggarna var för släta för att vara naturligt gjorda. Det dröjde inte länge förrän jag möttes av en metallvägg. Det var en slags säkerhetsdörr. Jag undersökte den ett bra tag innan jag beslutade mig för att jag inte kunde öppna den på något vis.
Jag undrar hur den kom hit. Vad kan tänkas existera på andra sidan? Möjligen är det bara en genväg genom berget, så man lättare ska ta sig till andra sidan, men varför är den i så fall så här långt uppe på själva berget? Det vore mer logiskt att denna metalldörr befunnit sig längre ner. Då den befinner sig så här långt upp får jag känslan av att den som tillverkat den inte velat att den skulle bli funnen. Varför skulle någon gömma en dörr här, lång upp, inne i en grotta?
Tänk om det finns någon på andra sidan. Vad innebär denna dörr? Har den någon betydelse i mitt sökande? Varför söker jag ens fortfarande? Vad söker jag?
Jag stannar här i natt.
Jag undrar hur den kom hit. Vad kan tänkas existera på andra sidan? Möjligen är det bara en genväg genom berget, så man lättare ska ta sig till andra sidan, men varför är den i så fall så här långt uppe på själva berget? Det vore mer logiskt att denna metalldörr befunnit sig längre ner. Då den befinner sig så här långt upp får jag känslan av att den som tillverkat den inte velat att den skulle bli funnen. Varför skulle någon gömma en dörr här, lång upp, inne i en grotta?
Tänk om det finns någon på andra sidan. Vad innebär denna dörr? Har den någon betydelse i mitt sökande? Varför söker jag ens fortfarande? Vad söker jag?
Jag stannar här i natt.
. . .
NI ÄR TOMMA SKAL, VÄNTANDES PÅ LIDERLIGA KVAL. LÅT MIG FYLLA ER MED AVSKY. ÖPPNA ERA ÅDROR OCH BRYTA ERA BEN. DOMEDAG FÖRKROPPSLIGAD. JAG NALKAS NÄRMRE. DE MORDISKA TANKARNA NI HAR, HÄRSTAMNINGAR FRÅN MINA GÄRNINGAR. JAG HAR SKÖVLAT HEM, MÖRDAT MAKAR, VÅLDTAGIT MAKOR, SLAKTAR SPÄDBARN OCH ÄTIT LIK. JAG ÄR SYNDENS URSPRUNG, JAG ÄR HATETS FADER. JAG NALKAS NÄRMRE. MIN VÄRLD ÄR DEN ÖDEMARK SOM NI KALLAR DÖDEN. FRUKTA MIN ANKOMST. JAG ÄR FADERN, SONEN OCH DEN HELIGA ANDEN. JAG ÄR NATTENS VARELSER. JAG ÄR ZEUS - ÅSKBRINGAREN. APOKALYPS. RAGNARÖK. JAG NALKAS NÄRMRE. JAG ÄR LJUSBRINGAREN, LUFICER, BEELZEBUB, BELIAL, LEVIATHAN, MAMMON, AZAZEL, SATAN. JAG ÄR EN SYNDABOCK. JAG ÄR FÖRDÖMD. JAG ÄR SLUTET. HÄR FÖR ATT FYLLA ER TOMHET. JAG NALKAS NÄRMRE. HÖR NI MINA STEG?
Dag 22
Jag funderar fortfarande över vart jag kan fått tag i pennan jag använder. Det är en fin bläckpenna som verkar helt oskadd från kaoset som övriga världen utsatts för. Mörkblåa streck som bildar ord, utan att bry sig om vad för ord den bildar. Ett vapen i sin tid. Nu en relik. Den finaste relik jag någonsin sett. Reliker brukar inte vara i så fint skick som den här pennan. Jag vet att något med den är fel. Jag vet det. Men vad skulle kunna vara fel med en ynka penna? Är jag paranoid? Kan jag helt enkelt lagt mig att sova på den, var det så jag fann den? Nej, det är omöjligt. Pennan borde vara mer sliten om den legat ute på ett sådant vis. Den måste haft en ägare. Så måste det vara. Den är stulen. Jag har stulit den. Från vem? Vem har jag rånat denna pennan ifrån? Varför kan jag i så fall inte minnas det? Jag borde nog sluta fundera kring det. Jag behövde en penna, nu har jag en penna. Det är allt jag behöver veta?
Jag undrar om detta verkligen är dag 22. Det känns som mer tid förflutit, men jag kan inte minnas varför det känns som det. Ännu en inbillning?
Idag kom jag upp på en stor avsats, jag kan se ut över hela världen känns det som. Luften är tung här uppe. Ruinstaden jag var i tidigare syns i fjärran. Avlägsen och dyster. Färglös och död.
Hela avsatsen känns konstruerad. Den är för slät för att naturen skapat den så här. Naturen motarbetar alltid ytor likt denna, medan människan jämnt vill få till dem. Jag har bestämt mig för att utforska ytan noggrant, kanske finner jag något av intresse. Jag tvivlar. Vad skälet än är till denna avsats, så har det säkerligen dött ut för längesedan... tillsammans med resten av världen.
Just nu ska jag försöka få lite sömn. Det tar på krafterna att ta sig upp för berg likt detta.
Jag undrar om detta verkligen är dag 22. Det känns som mer tid förflutit, men jag kan inte minnas varför det känns som det. Ännu en inbillning?
Idag kom jag upp på en stor avsats, jag kan se ut över hela världen känns det som. Luften är tung här uppe. Ruinstaden jag var i tidigare syns i fjärran. Avlägsen och dyster. Färglös och död.
Hela avsatsen känns konstruerad. Den är för slät för att naturen skapat den så här. Naturen motarbetar alltid ytor likt denna, medan människan jämnt vill få till dem. Jag har bestämt mig för att utforska ytan noggrant, kanske finner jag något av intresse. Jag tvivlar. Vad skälet än är till denna avsats, så har det säkerligen dött ut för längesedan... tillsammans med resten av världen.
Just nu ska jag försöka få lite sömn. Det tar på krafterna att ta sig upp för berg likt detta.
Dag 21
Jag vaknade med en ny penna i min hand, utan att veta vart den kommer ifrån.
Jag är nu vid foten av bergskedjan jag vandrat mot i flera dagar. Jag tänker vandra vidare mot det håll som mitt undermedvetna säger mig. Åt det håll jag fått för mig att blickarna kommer ifrån.
Ruinstaden syns nu bara som en avlägsen siluett av en gången tid i horisonten. En slags förvriden hyllning till det människan en gång var. Eller kunde varit.
Bergssluttningen fick mig att få upp mitt flås ganska snabbt. Jag har väldigt länge vandrat i slät ödemark, skillnaden kändes större än jag mindes den. Det tog inte så lång tid innan jag inte kunde gå längre, utan jag fick börja klättra. Ännu en rörelse jag kände av att det var längesen jag genomförde.
Jag är nu helt slut i kroppen och jag har fortfarande inget bra svar på varför jag plågar mig själv med att göra detta.
Jag är nu vid foten av bergskedjan jag vandrat mot i flera dagar. Jag tänker vandra vidare mot det håll som mitt undermedvetna säger mig. Åt det håll jag fått för mig att blickarna kommer ifrån.
Ruinstaden syns nu bara som en avlägsen siluett av en gången tid i horisonten. En slags förvriden hyllning till det människan en gång var. Eller kunde varit.
Bergssluttningen fick mig att få upp mitt flås ganska snabbt. Jag har väldigt länge vandrat i slät ödemark, skillnaden kändes större än jag mindes den. Det tog inte så lång tid innan jag inte kunde gå längre, utan jag fick börja klättra. Ännu en rörelse jag kände av att det var längesen jag genomförde.
Jag är nu helt slut i kroppen och jag har fortfarande inget bra svar på varför jag plågar mig själv med att göra detta.
Dag 16-20
Dagar har nu passerat. Jag lämnade stadens förvridna ruiner bakom mig. Men det känns som det kvittar hur långt jag vandrar, så finns dess skuggors mörker hängande kvar över mig.
Ett tag inbillade jag mig att ruinerna följde efter mina steg. Hur löjligt det än må låta. Jag antar att världens förfall påverkat mitt tidigare skarpa sinne, för jag känner mig ännu inte säker på att jag lämnat staden helt bakom mig. Jag vaknar svettig om nätterna, beredd på att befinna mig bland ruinerna på nytt. Känna de formlösa kasta sina ögon på mig igen.
Den senaste tiden har jag dock börjat få för mig att någon blickar efter mig från öster. Jag har därför börjat vandra just ditåt. Mest för att få mina sinnen att inse att de inbillar sig. Men även för att där ser ut att vara en liten bergskedja, och det kan tänka sig finnas en vattenkälla som ej är förorenad bland dess grund. Jag minns inte senast jag smakade vatten som inte hade föroreningens bittra eftersmak i sig. Jag är fast besluten att något i denna, förvridna lämning av den, forna världen skall vara oförorenat. Jag borde kanske veta bättre än att hålla fast vid hoppet om sådana saker. Men jag vägrar ge upp på världen. Hur död den än verkar.
Jag ställer mig ibland frågan hur lång tid har passerat. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur många dagar, veckor, månader eller år min vandring hållit på. Jag vet inte ens var jag började vandra från längre. Kanske var det bättre där egentligen? Kanske skulle jag gått åt ett annat håll när jag väl påbörjade vandringen? Varför valde jag egentligen detta hållet? Jag vet inte längre. Allt känns så avlägset...
Jag tror mig snart vara framme vid de låga bergen i öst.
Ett tag inbillade jag mig att ruinerna följde efter mina steg. Hur löjligt det än må låta. Jag antar att världens förfall påverkat mitt tidigare skarpa sinne, för jag känner mig ännu inte säker på att jag lämnat staden helt bakom mig. Jag vaknar svettig om nätterna, beredd på att befinna mig bland ruinerna på nytt. Känna de formlösa kasta sina ögon på mig igen.
Den senaste tiden har jag dock börjat få för mig att någon blickar efter mig från öster. Jag har därför börjat vandra just ditåt. Mest för att få mina sinnen att inse att de inbillar sig. Men även för att där ser ut att vara en liten bergskedja, och det kan tänka sig finnas en vattenkälla som ej är förorenad bland dess grund. Jag minns inte senast jag smakade vatten som inte hade föroreningens bittra eftersmak i sig. Jag är fast besluten att något i denna, förvridna lämning av den, forna världen skall vara oförorenat. Jag borde kanske veta bättre än att hålla fast vid hoppet om sådana saker. Men jag vägrar ge upp på världen. Hur död den än verkar.
Jag ställer mig ibland frågan hur lång tid har passerat. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur många dagar, veckor, månader eller år min vandring hållit på. Jag vet inte ens var jag började vandra från längre. Kanske var det bättre där egentligen? Kanske skulle jag gått åt ett annat håll när jag väl påbörjade vandringen? Varför valde jag egentligen detta hållet? Jag vet inte längre. Allt känns så avlägset...
Jag tror mig snart vara framme vid de låga bergen i öst.
Dag 15
Jag hade någon annans minne idag när jag såg upp mot den tomma skyn. De kom utan att jag drog fram dem. De påminde om mina, så jag trodde de först var mina. Men jag insåg snabbt att de inte var det. Minnen om hur denna värld av aska blev till, och hur den värld som var dog ut. Minnena påminde om mina, fast dessa var från någon som bott här. Samt att i mina minnen dog jag inte.
De var väldigt lika mina minnen av det hela i övrigt
Hur jag först trodde jag såg flertal stjärnfall. Men allt fler föll, de slutade aldrig falla. Himlavalvet så som vi kände till det försvann medan vi såg på. Det var sista gången jag såg stjärnorna. Själlösa varelser som gör själlösa handlingar, början på ett slut som aldrig verkar vilja ta slut. Snart kom dunklet, dagen då himlen dog.
Det är alltid en speciell känsla att uppleva ett dödsminne. På något vis är det de jag gillar bäst ändå. För i precis det ögonblicket då personen inser vad som kommer ske, så vimlar intryck och minnen förbi, och man får en klar bild vad personen varit för någon i livet. Man får se vad individen värderat och hur den uppfattat sitt liv, allt i ett ögonblick. Man kommer nära personen utan att ens veta dess namn. Det är en speciell känsla.
Men jag njöt inte av detta minnet.
Kanske för att jag inte bad om att få se det, för att det trängde sig in i mitt sinne utan mitt samtycke, kanske bara för att jag inte ville se världen försvinna än en gång.
Jag har bestämt mig för att överge sökandet efter liv i denna stad. Även om jag känner mig iakttagen hela tiden. Om jag är iakttagen så är det av folk som inte vill bli funna, och jag tänker respektera deras vilja. Jag kommer fortsätta min vandring och se om jag kan finna något liv i en annan del av askan som är nu är vår värld.
Jag har även konstaterat att bläcket i pennan jag använder håller på att ta slut. Jag kommer därför dra ner skrivandet till varannan dag medan jag letar efter en ny penna.
De var väldigt lika mina minnen av det hela i övrigt
Hur jag först trodde jag såg flertal stjärnfall. Men allt fler föll, de slutade aldrig falla. Himlavalvet så som vi kände till det försvann medan vi såg på. Det var sista gången jag såg stjärnorna. Själlösa varelser som gör själlösa handlingar, början på ett slut som aldrig verkar vilja ta slut. Snart kom dunklet, dagen då himlen dog.
Det är alltid en speciell känsla att uppleva ett dödsminne. På något vis är det de jag gillar bäst ändå. För i precis det ögonblicket då personen inser vad som kommer ske, så vimlar intryck och minnen förbi, och man får en klar bild vad personen varit för någon i livet. Man får se vad individen värderat och hur den uppfattat sitt liv, allt i ett ögonblick. Man kommer nära personen utan att ens veta dess namn. Det är en speciell känsla.
Men jag njöt inte av detta minnet.
Kanske för att jag inte bad om att få se det, för att det trängde sig in i mitt sinne utan mitt samtycke, kanske bara för att jag inte ville se världen försvinna än en gång.
Jag har bestämt mig för att överge sökandet efter liv i denna stad. Även om jag känner mig iakttagen hela tiden. Om jag är iakttagen så är det av folk som inte vill bli funna, och jag tänker respektera deras vilja. Jag kommer fortsätta min vandring och se om jag kan finna något liv i en annan del av askan som är nu är vår värld.
Jag har även konstaterat att bläcket i pennan jag använder håller på att ta slut. Jag kommer därför dra ner skrivandet till varannan dag medan jag letar efter en ny penna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)