Dagar har nu passerat. Jag lämnade stadens förvridna ruiner bakom mig. Men det känns som det kvittar hur långt jag vandrar, så finns dess skuggors mörker hängande kvar över mig.
Ett tag inbillade jag mig att ruinerna följde efter mina steg. Hur löjligt det än må låta. Jag antar att världens förfall påverkat mitt tidigare skarpa sinne, för jag känner mig ännu inte säker på att jag lämnat staden helt bakom mig. Jag vaknar svettig om nätterna, beredd på att befinna mig bland ruinerna på nytt. Känna de formlösa kasta sina ögon på mig igen.
Den senaste tiden har jag dock börjat få för mig att någon blickar efter mig från öster. Jag har därför börjat vandra just ditåt. Mest för att få mina sinnen att inse att de inbillar sig. Men även för att där ser ut att vara en liten bergskedja, och det kan tänka sig finnas en vattenkälla som ej är förorenad bland dess grund. Jag minns inte senast jag smakade vatten som inte hade föroreningens bittra eftersmak i sig. Jag är fast besluten att något i denna, förvridna lämning av den, forna världen skall vara oförorenat. Jag borde kanske veta bättre än att hålla fast vid hoppet om sådana saker. Men jag vägrar ge upp på världen. Hur död den än verkar.
Jag ställer mig ibland frågan hur lång tid har passerat. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur många dagar, veckor, månader eller år min vandring hållit på. Jag vet inte ens var jag började vandra från längre. Kanske var det bättre där egentligen? Kanske skulle jag gått åt ett annat håll när jag väl påbörjade vandringen? Varför valde jag egentligen detta hållet? Jag vet inte längre. Allt känns så avlägset...
Jag tror mig snart vara framme vid de låga bergen i öst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar