I en dystopisk framtid följer vi Skärseldens dagbok, när vekligheten sakta glider ur hans grepp.


(Tänk på att detta är en blogg så du bör börja med äldsta inlägget)


Dag 21

Jag vaknade med en ny penna i min hand, utan att veta vart den kommer ifrån.
Jag är nu vid foten av bergskedjan jag vandrat mot i flera dagar. Jag tänker vandra vidare mot det håll som mitt undermedvetna säger mig. Åt det håll jag fått för mig att blickarna kommer ifrån.
Ruinstaden syns nu bara som en avlägsen siluett av en gången tid i horisonten. En slags förvriden hyllning till det människan en gång var. Eller kunde varit.

Bergssluttningen fick mig att få upp mitt flås ganska snabbt. Jag har väldigt länge vandrat i slät ödemark, skillnaden kändes större än jag mindes den. Det tog inte så lång tid innan jag inte kunde gå längre, utan jag fick börja klättra. Ännu en rörelse jag kände av att det var längesen jag genomförde.
Jag är nu helt slut i kroppen och jag har fortfarande inget bra svar på varför jag plågar mig själv med att göra detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar