Jag föll ner för en ravin idag. Som tur var tog jag ingen större skada av fallet, och jag kunde ta mig ur ravinens grepp utan några större svårigheter. Men tyvärr så gick solskyddet förlorat.
Jag saknade snabbt dess lindrande skugga och utan skyddet det skänkte så kändes solens strålar allt annat än barmhärtiga. Huden brändes allt värre och det kändes som jag kokade. Snart började huden bitvis falla av mig. Jag hade än en gång tur och fann denna gamla ruin jag sökt skydd i.
Stanken av död hemsöker ännu denna plats. Jag tror denna ruin varit hem åt någon själ som skänkt mig otäcka syner när jag renat den. Jag trivs inte här.
Jag har nu bestämt mig för att enbart färdas under nattens skyddande mörker. Jag får hoppas jag kan finna skydd varje gryning innan solen hinner upp. Annars kommer jag inte få behålla den huden jag än har kvar.
Dag 6
Först kände jag inte skillnaden, den smög på mig. Sen började huden brännas allt mer. Jag förstod då snabbt att jag vandrat in i en av farozonerna. Jag kände ändå mig ganska tursam, då jag för lite mer än en månad sen fann ett solskydd under min vandring. Jag fällde snabbt upp det för att skydda mig själv.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Dag 5
Jag drömde någon annans dröm inatt. Det är inte första gången. Jag gjorde det ibland ibland förr, innan allt hade dött. Jag drömmer nämligen aldrig själv, så jag valde ibland att låna andras drömmar. Det var en slags avkoppling. Men jag valde alltid själv att göra det då. Så var det inte inatt. Drömmen kom utan att jag valde det.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Drömmen var inget märkvärdigt. Osammanhängande som många drömmar är. Det som skrämde mig var inte drömmen, utan att det var en dröm. Jag undrar vad som kommer att ske när jag sluter ögonen för att sova nästa gång.
Dag 4
Många är de skuggorna jag önskar vore skapta av livsformer. Ingen är det.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)