Först kände jag inte skillnaden, den smög på mig. Sen började huden brännas allt mer. Jag förstod då snabbt att jag vandrat in i en av farozonerna. Jag kände ändå mig ganska tursam, då jag för lite mer än en månad sen fann ett solskydd under min vandring. Jag fällde snabbt upp det för att skydda mig själv.
Det var många år sen ozonlagret blev så dåligt att läget blev kritiskt. Man blev tvungen att finna en lösning. Mänskligheten arbetar ofta bäst under press. När de som kan göra något åt problemen själva känner sig hotade, det är då lösningarna dyker upp. Ett nytt slags ozonlager framställdes, och världen var räddad för stunden. Men bara delar av världen. Det nya lagret skapades bara fläckvis. De sa att det var en kostnads fråga och att resurserna inte fanns. Men alla förstod att vissa delar av världen helt enkelt inte prioriterades. Alla platser ansågs inte lika viktiga.
Även med mitt solskydd kan jag inte stanna kvar i denna farozonen för länge. Min hud kommer likväl så småningom att falla av mig om jag inte skyndar mig härifrån. Det är svårare att undvika dessa zoner utan de gränserna de satt upp förr. Jag såg i alla fall ingen, kan jag ha missat den?
Jag ser fortfarande inget med mitt skadade öga. Jag testade tidigare idag att ta av min provisoriska ögonlapp, men såg bara tomhet. Vilket är lite komiskt egentligen, då man kan säga att det ändå är allt som finns att se häromkring.
Jag hoppas jag hinner ur denna farozonen under nattens gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar