Många är de skuggorna jag önskar vore skapta av livsformer. Ingen är det.
Jag tyckte jag hörde en kråka idag, jag inbillar mig allt mer saker känns det som. Medan jag stod och betraktade skyn, i hopp om att finna denna kråkan som jag tyckte mig höra, började det frätande regnet falla. Jag märkte det först när första droppen träffade mig. Med sedvanlig tur så träffade såklart droppen rakt i ögat. Jag hann sluta ögonlocken innan det träffade, men ögonlocken frättes genast sönder. Jag kommer nog inte se något med det ögat på flera dagar. Inte för att det finns mycket häromkring jag vill se.
Jag sökte snabbt skydd från regnet under tåligt bråte. Medan jag såg hur dropparna stänkte mot den splittrade marken så kom som vanligt den illaluktande dimman. Som alltid ville dimman lura mina ögon och skapa otydliga skepnader överallt. Spår av liv som inte fanns där. Precis som om dimman försätter mig i en slags dröm där livet kretsar omkring mig igen. En slags alternativ verklighet. Jag önskar att jag fick tillbringa mer tid i den världen än denna.
Jag lindade en tyg bit, som jag slet loss från min rock, kring huvudet och skapade på så vis en ögonlapp, medan jag väntade på att regnet skulle upphöra. Det upphörde aldrig denna dagen, och jag ligger nu för att sova under dessa kalla metallbråten som får vara mitt tillfälliga hem för natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar