Jag vaknade upp på andra sidan dörren. Det fann ett flertal främmande ansikten samlade kring mig när jag öppnade ögonen.
De hade tydligen burit in mig medan jag sov. Tydligen kände de igen mig, och det var därför de bar in mig. De pratade i mun på varandra, hälsade mig välkommen åter, och frågade vad jag sett på min vandring. Jag vet inte varför de tror de känner igen mig, men jag låtsas att jag är personen de tror jag är. De kallar mig Matteus, jag låter dem göra det.
Det är rymligt på denna sidan av dörren. Här är flera rum och våningar. Det är som om de urholkat nästan hela berget. Vad för slags maskin som använts till det vet jag inte. Jag tror inte befolkningen här vet det heller. De har en fiskeanläggning här inne, ett plantage och allt som kan tänka sig för att kunna livnära en mindre grupp människor. Fast det verkar som barn har föds här sedan de bosatt sig här. När man räknar med ynglingarna och småbarnen i gruppen så är det runt hundra personer som bor här. Det är nog därför de alla ser så magra ut, de snålar med födan, för att inte göra slut på sig själva. Förmodligen var det därför denna Matteus gav sig iväg, i jakt på föda.
Jag har undvikit folket här större delen av dagen, medan jag försöker få en klarare uppfattning om vad detta innebär. Är mitt sökande över? Är detta allt jag önskade på att finna? En grupp desorienterade människor inuti ett berg som bara lever i väntan på att dö?
Jag tror jag förväntade mig för mycket.
Hur mycket jag än drar mig undan från de andra så kommer de fram och stör mina tankar med sina frågor. Hur ser världen där ute ut nu? Finns det andra? Fann jag någon föda? Hur långt bort tog jag mig? Hur lyckades jag överleva?
Jag undviker att besvara frågorna. De äldre i sällskapet ber de övriga låta mig vara, att ge mig tid att återhämta mig. Jag är trots allt den första att återvända efter en så lång tid utanför bergets trygghet. Jag undrar hur länge de tror jag varit iväg, samt hur många som gett sig iväg, men jag frågar inte. Jag förblir tyst. Tyst och ensam med ögon som betraktar mig hela tiden. Skillnaden från utsidan är mindre än vad man kan tro. Fast här har jag fått en säng. De har gett mig min egen sovplats med täcke, kudde och allt jag tidigare saknat. Det känns absurt. Det är vackert och fult på samma gång. Gott och ont, tryggt samt farligt. Ska jag stanna här? Jag vill ha mer än så här. Jag vill inte stanna här, vänta på att då likt de här andra.
Jag funderar på svar till allas frågor, samtidigt som mina egna frågor samlas på hög. Imorgon. Imorgon ska jag ta itu med frågorna och svaren. Imorgon ska jag bestämma vad som ska ske härefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar