Jag har idag börjat se suddigt med mitt sargade öga. Precis som alltid kommer min kropp läka sig till perfektion på nytt. Så har det alltid varit. Jag har dock aldrig försökt testa vad min kropp har för gränser på vad den kan återställa sig från. Men jag äger inga ärr.
Jag tyckte mig höra kråkan idag igen. Denna gången såg jag inte upp i hopp om att få se den. Ingen fågel skulle bege sig in i en farozon, inte utan att dö väldigt snabbt i alla fall. Jag höll mig under mitt skydd för dagen och inväntade natten istället. Jag vet om att det bara är mitt sinne som spelar mig ett spratt.
Natten närmar sig och jag skall gå så långt jag hinner innan solen ännu en gång hindrar min framfart. Jag hoppas jag snart är ur denna farozonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar